Hur gick det då?

Klockan närmade sig halv sex, jag var nervös som ett

 litet barn inför sin första skoldag. Men jag var på väg, 

det fanns ingen återvändo. Där stod dom, en grupp med tjejer.

Vi började med att sätta upp individuella mål och berättade

lite om hur långt vi springer. Hehe. 

Min löpnings historia är kort. För två år sedan blev jag ivrig.

Vi sprang tillsammans med Nicolas och det kändes bra

i några månader tills mina vadmuskler började krångla.

Det känns som om det pumpas upp tryck i vaden, precis

som man skulle pumpa upp en blodtrycks manchett. 

När jag stannar, vilar lite, går sakta, så sänker trycket

och jag kan fortsätta springa en bit till tills jag igen hamnar

att vila. Därför slutade jag, jag tyckte att det kändes

tungt, jobbigt, hade noll motivation och ville helt enkelt inte mer.

Mitt mål då: Att springa i ett sträck över 5 km.
(Dagens sträcka var 4,6km)

Vi började springa i grupp, med kamera i varje knut,

FST var också med. Tills....trycket kom.

Jag har övat två gånger under förra veckan och var

så glad över att jag inte hade känt trycket, men nu då.

Så jag gick i bland, nästan hela sista biten. De tog sjuukt ont.

Vi avslutade med styrketräning och strechning.

Helt super roligt att springa i grupp med andra!

Även om det inte gick som jag förväntat mig, är

jag en vinnare för jag vågade ta mig dit.

Nu har jag bestämt mig: det skall bli fortsättning,

jag tar det som en utmaning som jag tänker klara av!