Att vara lite nössö

En sak som jag upplever tråkig med mina studier är

att praktikställen inte kan ordnas på en och samma ort. 

Vi måste hoppa fram och till baka, hit och dit för

 att lära oss och skrapa i hop studiepoäng. Kul för den

 som saknar äventyr, men det är inte riktit det lättaste

 för mig eller det vad jag saknar. 

Jag tycker för det första inte om att vara ensam. 

Det är kanske ända-barns-syndromet? Jag har

varit ensam nog och njuter sällan av det. 

Därför skulle det vara skönt att praktisera och

bo hemma med Nicolas. Det är det andra. Vi som

har varit tillsammans i nio år, utan armé emellan

eller dylikt, är ganska i hop svetsade.

 (eller det är jag åtminstone ihonom :))

Sååå nu är det bara att kämpa då. Som tur

är jag hemhemma så jag inte behöver vara alldeles

ensam, jag har ju Mandi :) Men tufft är det ändå!